Pedagogiska reflektionshörnan

... min psykolog säger att jag inte kan reflektera och analysera gör mycket, men det kommer till kritiserande blir det värre. Jag funderar på detta med råd, pekpinnar och moraliserande. Kanske är det sant som folk säger att det finns för mycket av den varan. Jag kanske är mer förvirrad själv, av allt jag läser om föräldraskap, än jag trott innan. Eller så beror min osäkerhet just nu på mitt personliga utvecklingssprång som jag upplever mig befinna mig i.
Jag vill verkligen inte säga till nån annan hur den ska göra eller vara som förälder, för att allt som jag tycker och tror på är det enda rätta. Så är det nog inte. Men inom vissa delområden känner jag allt starkare övertygelse ju mer litteratur jag läser och då vill jag så gärna försöka förmedla hur jag menar. Men usch för att låta moraliserande och dömmande, det är jag helt bestämd med att inte vilja. De allra allra flesta föräldrar vill ju sina barn det bästa och det tycker jag både syns och märks i allt de gör. Men är det bara i kretsar jag umgås som det är förvånansvärt många omedvetna föräldrar? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att det finns många sorter och jag råkar vara en av dem. En bok jag läste om föräldraskap inleddes med orden, det här är första generationens föräldrar som ska vara föräldrar samtidigt som de är medvetna om barndomens betydelse för fortsatta livet och det blir en stor utmaning för dem.

En av de viktigaste och enklaste medel jag lärt mig är att i alla relationer utgå från mig, vad jag vill och mår bra av i relation till andra. Det är även det mest respektfulla sättet att sätta gränser till mina barn. För att det är något jag vill. Jag tar föräldraansvar genom att göra det, eftersom det blir naturligt att också sätta ord på misstag jag gjort istället för att skylla ifrån mig på någon annan eller anklaga barnen. Jag skulle nog kunna skriva ett långt inlägg om detta, men försöker hålla mig kort och intressant här i början. Ställ gärna frågor ni som läser eller kommentera! :-)

Jag är just nu föräldraledig med mitt andra barn. Hon är nu 9 månader. Så jag har en paus från mitt pluggande. Jag har sen två terminer pedagogik kvar att läsa och en halv termin med svenska. Sen är jag färdig lärare för förskola, fritids och förskoleklass. Under min utbildnings gång har en ny yrkesdröm växt fram. Jag skulle vilja bli psykolog. Men jag tänker att livet ska räcka till flera delar och därför kommer jag avsluta förskollärarutbildningen och satsar på att jobba med det några år. Sen hoppas jag att jag inte kommer fastna och börja harva på stället, utan fortsätta se möjligheterna att fortsätta utvecklas...

Föräldraledig innebär förvisso paus från läsande, skrivande, utvecklande, men ändock är hjärnan full av aktivitet. Jag tror att mitt personliga utvecklingssprång är i sin kulmen. Jag är mitt i att hitta mig själv som tvåbarnsmamma. Jag analyserar, reflekterar och söker. Jag känner mig allt annat än ledig. Förutom att njuta av mina underbara ungar jobbar hjärnan för högtryck, det är för jäkla jobbigt att utvecklas. Stackars barnen som går igenom så många utvecklingssprång...

Det är ett jäkla tjat, speciellt i äldre generationen, ibland om att "du är så stor nu, nu har du väl slutat med blöja/napp/välling/amning etc". Men de växer ju och utvecklas hela tiden, låt dem få vara små och bebis ibland och speciellt hemma med trygghetspersoner. De behöver ju det. S (3) vill gärna dricka sin mjölk i nappflaska till maten, ja men självklart gör det. Varför ska jag komma och bestämma en sån sak, ser det bättre ut om nån ser att hon minsann kan vara "stor" och dricka i glas?...