Pedagogiska reflektionshörnan

... min psykolog säger att jag inte kan reflektera och analysera gör mycket, men det kommer till kritiserande blir det värre. Jag funderar på detta med råd, pekpinnar och moraliserande. Kanske är det sant som folk säger att det finns för mycket av den varan. Jag kanske är mer förvirrad själv, av allt jag läser om föräldraskap, än jag trott innan. Eller så beror min osäkerhet just nu på mitt personliga utvecklingssprång som jag upplever mig befinna mig i.
Jag vill verkligen inte säga till nån annan hur den ska göra eller vara som förälder, för att allt som jag tycker och tror på är det enda rätta. Så är det nog inte. Men inom vissa delområden känner jag allt starkare övertygelse ju mer litteratur jag läser och då vill jag så gärna försöka förmedla hur jag menar. Men usch för att låta moraliserande och dömmande, det är jag helt bestämd med att inte vilja. De allra allra flesta föräldrar vill ju sina barn det bästa och det tycker jag både syns och märks i allt de gör. Men är det bara i kretsar jag umgås som det är förvånansvärt många omedvetna föräldrar? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att det finns många sorter och jag råkar vara en av dem. En bok jag läste om föräldraskap inleddes med orden, det här är första generationens föräldrar som ska vara föräldrar samtidigt som de är medvetna om barndomens betydelse för fortsatta livet och det blir en stor utmaning för dem.