Kritisk och öppensinnad samtidigt?
Jag har tänkt om mig själv att jag förstått mer och mer vad det innebär att vara kritisk till sånt man läser. Under högstadiet minns jag att lärarna började använda ordet och påminde oss att vara källkritiska och att man inte skulle tro på allt man läste på nätet, i tidningar osv. Jag tänkte väl inte så mycket på det, men kände att jag nog inte riktigt förstod va de menade. Det förstår jag mer nu. Jag tror inte på att allt jag läser är absoluta sanningar, men folks egna berättelser skrivna med egna känslor och tankar är ju alltid deras upplevelse. Det kan man aldrig ta ifrån dem eller säga är fel. Forskning som kommer fram kan ibland tas helt ur sitt sammanhang och får då inte heller rätt slutsats. Folk kan alltid tolka det de läser, och då utifrån vad de redan vet och tror på. Det har jag märkt också i min privata blogg, att ju längre tiden går ju svårare är det att uttrycka sig enkelt och lättförståeligt. Det kan ju bero på att Min bild av verkligheten hela tiden växer, utvecklas och förändras. T ex detta med pedagogik och psykologi, det har jag slukat en hel del litteratur om vid det här laget (men oändligt finns kvar!). Och när jag sen tycker att jag kommit fram till något jättesmart och skriver ner det, låter det självklart för mig, med min bakgrundsinfo och min världsbild. Men för många av er kanske det låter absurt, helt taget ur sitt sammanhang eller oförståeligt. Med detta menar jag absolut inte att förringa någons kunskap eller syn på världen, utan jag menar att jag insett i ett större perspektiv att vi har Olika erfarenheter och tolkningar beroende av vad vi varit med om, lärt och tänkt tidigare.
Jag vill gärna lära mig att uttrycka mig tydligare och mer precist. Så att jag undviker i möjligaste mån att trampa någon på tårna och att bli feltolkad. Detta är ingen lätt match, det märker jag. Och jag vill gärna kunna diskutera mina tankar med alla människor, utan att vare sig ni eller jag ska känna mig missförstådd (eller att alla måste ha läst allting!). Varje människa har ju en unik upplevelse om varje situation vi upplever, med bakgrund av sin personliga erfarenhet. Det gör ju att man alltid borde kunna lära sig något av alla människor man möter, bara man tillåter sig att lyssna med vida perspektiv...
Tillbaka till detta att vara kritisk. I senaste ModernPsykologi-tidningen fanns en text om "Den extrema bubblan - så förstärker nätet det du redan tycker". Enklavisering (grupptänkande) går enkelt ut på att vi på nätet tenderar att söka oss till sajter och personer som bekräftar det vi redan tycker. Detta beteende är farligt i vissa sammanhang och det står i artikeln att detta fenomen är det som bl a gör högerextremismen ännu mer extrem på internet. Jag fick verkligen en aha-upplevelse när jag läste artikeln. Både för att jag fick förståelse för fenomenet, men också för att jag kände igen mig själv i det. Jag har skapat mig en bubbla i det som jag tror på och följer på nätet ett antal bloggare som skriver om liknande saker (feminism, genusmedvetet föräldraskap, medvetet föräldraskap etc.) och jag är ändå inte speciellt aktiv eftersom jag sällan deltar själv i diskussioner. Men ser ändå i mitt eget beteende att jag anpassat mig, skalat av en del för att känna gruppgemskapen i den grupp jag ser mig vilja tillhöra. När jag läste den texten om enklavisering kom jag på nytt att tänka på detta med att vara kritisk. Jag har inte tyckt att jag anpassat eller avskärmat mig från andra åsikter, men i själva verket kanke det är så, mer än jag ville tro. Och kanske är jag inte så kritisk som jag borde i mina tankar om det jag läser. Eller så blir jag mer kritisk och sållar bort mer av det som jag ser inte passar in i mallen för hur jag vill tycka/tänka... Är det dubbelmoraliskt att tänka att jag vill vara mer öppensinnad, men samtidigt mer kritisk?
Jag kände också igen mig i det att på nätet förstärks saker man tycker. Det är svårare att röra sig i gråzoner i skriven text, för att det blir just luddigt, oprecist och känslan av att den som uttrycker sig inte står för något särskilt. Därför kanske en som tycker man ska vara lite mer sträng i barnuppfostran låter väldigt hård och en som föredrar att lyssna in mer, låter som världens mjukis som aldrig vågar bestämma nåt. Jag tror det är det som gör det svårt för att förklara hur jag tänker kring barnuppfostran. För nog är jag extremt inlyssnande jämfört med många andra småbarnsföräldrar jag mött, men samtidigt är vi lika många gånger också. För att skilja ut det jag ser som centralt blir det mer extremt än vad det kanske är. Så tänker jag litegrann idag...
Tankar om natten
Jag sov som en kratta inatt. Dels var jag väldigt förkyld. Dels var huvudet fullt av tankar på lärarjobbet och tankar kring allt som hänt under dagen igår och hur jag skulle kunna göra min VFU-uppgift. Sov max tre timmar, fattar inte hur jag kunde vara så uppjagad eller engegerad eller vad det var med mig. En sak jag kom att tänka på när jag låg där i mörkret och vred mig. Det var hur tidigt jag börjat intressera mig för pedagogik och att intresset faktiskt funnits hos mig sen jag var ett litet barn. Det första jag kom att tänka på var hur jag när jag började i skolan kom hem från skolan och lärde min syster allt jag lärt mig i skolan. Vi lekte jämt skola där ett tag, ibland var hennes kompisar med. Jag lärde dem läsa, räkna och vi hade bilduppgifter och de fick hitta på berättelser och göra temaarbeten om olika planeter (? minns inte riktigt). När vi lekte skola hade de hitte-på-namn. Men att jag redan då hade en plan med det vi gjorde och att jag tänkte efter hur och vad de skulle lära sig. Allt som oftast var det rena kopior av de lektioner jag själv haft. Fast skillnaden var att när jag var i skolan själv var jag en tyst mus i ett hörn som inte gjorde väsen av mig det minsta, men när jag kom domderade jag och bestämde och visste precis hur det skulle vara.
Egentligen började nog det där ännu tidigare. (Allt det här är förstås ur min synvinkel, mamma, du kanske inte alls har uppfattat min uppväxt på det här sättet?) Jag tänker när jag var riktigt liten, innan ens lillasyster kunde gå och prata (skiljer bara 16 månader mellan oss) väntade jag på henne och ville lära henne allt jag kunde.
I 14-16 årsåldern var jag stammis på ridskolan och var med i Ungdomssektionen som en av de ledande rollerna. Där drog jag igång flera teorikurser med både barn och vuxna. Jag kommer ihåg att jag verkligen planerade lektionerna noggrannt och att jag faktiskt gjorde väldigt smarta reflektioner. Jag lade märke till vilka barn som tog mer plats i gruppen, vilka som var lite tystare och vem som behövde mer stöd. Barnen jag undervisade var ju mellan 7-10 år, vissa hade ju inte lärt sig läsa och skriva. Många uppgifter jag gav dem, stenciler, att fylla i, var ju kanske för svåra. Men jag tror ändå att de lärde sig en hel del och att de hade roligt och blev en bra grupp tillsammans. De här kursdeltagarna är ju 18-20 år nu helt plötsligt och vuxna - och fortfarande kompisar. Det känns lite häftigt att jag var med och lärde dem grunderna om hästar och om att vara en bra kompis i stallet.
Snart slut på lunchpaus... Nu ska jag och A planera lite för mina uppgifter. Jag spånande massa igårkväll (och inatt!) och är lite inne på att göra ett tema med snö-vatten. Finns många enkla undersökningar och slutsatser att komma till och barnens inflytande kan verkligen utnyttjas för att styra projektet i någon spännande riktning.
Egentligen började nog det där ännu tidigare. (Allt det här är förstås ur min synvinkel, mamma, du kanske inte alls har uppfattat min uppväxt på det här sättet?) Jag tänker när jag var riktigt liten, innan ens lillasyster kunde gå och prata (skiljer bara 16 månader mellan oss) väntade jag på henne och ville lära henne allt jag kunde.
I 14-16 årsåldern var jag stammis på ridskolan och var med i Ungdomssektionen som en av de ledande rollerna. Där drog jag igång flera teorikurser med både barn och vuxna. Jag kommer ihåg att jag verkligen planerade lektionerna noggrannt och att jag faktiskt gjorde väldigt smarta reflektioner. Jag lade märke till vilka barn som tog mer plats i gruppen, vilka som var lite tystare och vem som behövde mer stöd. Barnen jag undervisade var ju mellan 7-10 år, vissa hade ju inte lärt sig läsa och skriva. Många uppgifter jag gav dem, stenciler, att fylla i, var ju kanske för svåra. Men jag tror ändå att de lärde sig en hel del och att de hade roligt och blev en bra grupp tillsammans. De här kursdeltagarna är ju 18-20 år nu helt plötsligt och vuxna - och fortfarande kompisar. Det känns lite häftigt att jag var med och lärde dem grunderna om hästar och om att vara en bra kompis i stallet.
Snart slut på lunchpaus... Nu ska jag och A planera lite för mina uppgifter. Jag spånande massa igårkväll (och inatt!) och är lite inne på att göra ett tema med snö-vatten. Finns många enkla undersökningar och slutsatser att komma till och barnens inflytande kan verkligen utnyttjas för att styra projektet i någon spännande riktning.
