VFU, dag 5, Torsdag

mammagogen om VFU, dag 4, Onsdag:
Vilka fina bilder det blev!!!

Och det där med att trolla med färgerna och göra en färg man inte har är jättespännande. Jag brukar ibland göra en stor sak av "att hur många färger har jag här" och sätta fram en röd och en blå puck. Och så pratar vi om att det är två färger och att de heter röd och blå. Det är inte säkert att barnen vet. Och så "hokus-pokus" så blandar jag en lila. "Titta! Det fanns en till!" "Tror ni vi kan trolla fram en till?" Och så får vi en blåröd och rödblå. Och så långt skulle ju kunna räcka med förskolebarn. Men hur går man vidare med större barn? Kan man intressera dem för att blanda ett visst antal droppar? Vad blir det om man tar 3 röda och en blå? 10 röda och 1 blå?
Och om det blir oändligt många färgprover, kanske man kan sortera dem. Vilka ska vara i den röda högen och vilka ska vara i den blå? Finns det någon färgblandning som vare sig är röd eller blå? Om de är med så långt, så kan man nog släppa dem att experimentera hej vilt. Och kul om man kan få dem att lägga utklippta bitar så det går från rött till blått nästan omärkligt. Kan du inte prova om du kan få dem till det? Jag brukar markera att här borta ska det rödaste vara och här borta ska det blåaste vara, sen lägger man två färgprover bredvid varandra och funderar på vilken som är blåast och vilken som är rödast. På det sättet tror jag barnen kan börja lära sig att se att det finns många röda kulörer och många blå.Hmmm, det där ska jag nog själv göra med treorna...

Och städa? Ja, de måste ju lära sig att ta ansvar, men städa det kan de inte. Något ska de ordna med innan de går tycker jag. Och jag har alltid jättesvårt att bryta skapandet och tvinga dem städa. Jag städar oftast själv. Kanske viktigare att visa kamrater och verktyg och material hänsyn
och respekt? För att inte tala om "konstverket" man gjort.




Glad i hågen efter att ha läst mammas kommentar på lunchrasten gick jag tillbaka och tänkte testa den här färgblandningsidéen om några var intresserade. Några hakade på, bland annat den tjejen som började blanda så mycket igår och jag tänkte att det var ett listigt drag för att få fram samma skaparglädje och upptäcklust idag också. Det blev snopet nog inte alls som jag tänkt mig. Kanske lyckades jag inte entusiamera dem tillräckligt eller så var de bara inte sugna på att göra just den uppgiften. Jag började precis som mamma tipsade om att ta fram röd och blå. Frågade hur många och vilka färger vi hade. Två stycken, blå och röd. Det var de med på. Det var coolt att det kunde bli lila också, men sen tappade jag dem. Att hålla på och göra olika nyanser av lila, blanda rött och blått blev inte så kul tydligen. Ett annat barn slängde fram en låda med stämplar och så började de göra det istället.











Men jag tror mycket på att låta barnens egen fantasi och upptäckarlust styra. Men jag känner att jag nog är ganska extrem i min åsikt om att inte hindra barnen så mycket. De andra fritidspedagogerna blir väldigt trötta, arga och uppgivna när barnen använder material på "fel" sätt eller "leker" med material. Jag undrar bara varför man inte kan få tillåtas leka att pärlor är diamanter i en skattletar-lek eller varför man inte kan få sitta och rita eller sy under bordet i sin koja? Är det så himla dåligt att låta barnen utveckla sin fantasi och vara kreativa hela dagen?

Satt och tänkte på det under frukosten när några av barnen flamsar och tramsar, säga knäppa saker och retas i en salig blandning. Mycket av det som kommer ut är ju väldigt fantasifullt. De barnen som pratar mycket, vitt och brett och tar plats på ibland störande sätt, de är nog ofta barn som har stor fantasi.

Här är en ödla och en nyckelpiga av pärlor, kul att hitta nya och flera sätt att använda vanliga pärlor. Längst ner är mönster till en pärlspindel som jag ritade åt ett barn.



VFU, dag 4, Onsdag

Der var riktigt lite barn idag, så stundtals kändes det långtråkigt. De flesta barnen lekte bra eller satt och pysslade eller pratade med varandra. Man kände sig ganska överflödig som vuxen. (En kille sa "vi har ju inget att göra, inga barn att säga till" hah, ungefär som att man jobbar där för att skälla på barnen, konstig inställning till läraryrket!) 

Ett litet projekt körde jag i alla fall på fm. Gjorde lite målningsuppgifter med de barn som hade lust.

Fotade lite idag också, för att dokumentera.


Något som förvånade mig var att 7åringarna inte förstod min instruktion med att göra penseldragen vågräta. Fast jag sa det flera gånger, visade själv på en egen bild och visade i luften att de skulle måla fram och tillbaka längs med pappret, så gjorde de iaf lite hur som helst...
Sen hade de dåligt självförtroende stundtals och tyckte inte att de kunde själva. Men jag fortsatte peppa dem, visade på min bild hur de skulle göra och slutligen såg de ut att känna sig mycket stolta över sina egna resultat. De hade dessutom väldigt roligt under tiden. En av dem blev hysteriskt kreativ och började blanda färger och upptäckte att det blev rosa av vitt och rött och grått av vitt och svart. Hon upptäckte det eftersom hon ville göra grå rök från ett av husen på sin siluettbild och inte hade någon grå färgpuck. Jag tipsade henne om att prova att blanda färger och vips var det jättespännande att se. Kanske skulle jag ha nappat mer på hennes glöd där? Och hittat på nån fortsättningsuppgift? Gett henne ett nytt papper att måla de blandade färgerna på...?

Bilder gjorda av 7åring

Hon som gjorde den här siluettbilden trodde att hon absolut inte kunde klippa en siluett. När hon fick använda min som inspiration, så gick det ju lysande!

Här med


Vad ska jag säga mer för smart? Jag funderar på den här biten med städning och så efter skapande-projekt. Man vill ju inte bromsa barnens liksom engagemang för att säga att de måste städa undan efter sig (om det är tidsbrist). Och idag tröttnade de helt när de hade målat färdigt. "Vi ooorkar inte städa mer" sa de bara. Då tyckte jag, okej, skit samma, jag kan fixa det. Vad tycker ni, ska man tvinga dom att städa efter sig varje gång?

VFU, dag 3, Tisdag

Idag har vi haft en utflykt på förmiddagen. Var vid isbanan och åkte skridskor med alla barnen. Alla vuxna åkte också skridskor, vilket var kul, eftersom jag tror det gör det roligare för barnen. Förutom att de kan få peppning och tips av oss vuxna, kan de också lära sig inse att alla är olika duktiga. Man tävlar inte mot någon när man åker, man åker för att det är kul och kan leka och prata och umgås tillsammans. Som väntat fick några ont i fötterna (kommer ihåg när man var liten, blev alltid kallt och trångt i skridskorna på sådana där utflykter), men det fanns massa roliga snödrivor omkring att leka i, i vanliga sköna skor.

A och jag hann sitta och prata länge. Jag tycker det var ett givande samtal, vi kom in på massa olika ämnen och diskussioner. Jag känner mig inte dum som frågar massa frågor. Jag vill ju veta hur hon ser på massa saker och sen kunna bilda mig en egen uppfattning. Vi planerade in när jag ska göra mina lektionspass med eleverna. Vi bestämde att de skulle få arbeta i sina arbetsgrupper om fem och fem (fyra grupper). Jag kommer ta en grupp i taget och under första passet göra liknande upplägg med alla grupperna. Det kan nog vara väldigt kul och lärorikt att prova med smågrupper till att börja med och att ha samma upplägg med flera olika grupper – det kan nog bli väldigt olika resultat. Tanken är att vi ska prata om vintern och snön, och sedan har jag lite olika planer och idéer på hur det kan utvecklas. Jag kommer inkludera både naturvetenskapliga undersökningar och skapandet. Berättar mer om min planering en annan dag. Är så himla trött efter att ha sovit så lite inatt och näsan är helt igentäppt så jag knappt kan prata och andas.


Tankar om natten

Jag sov som en kratta inatt. Dels var jag väldigt förkyld. Dels var huvudet fullt av tankar på lärarjobbet och tankar kring allt som hänt under dagen igår och hur jag skulle kunna göra min VFU-uppgift. Sov max tre timmar, fattar inte hur jag kunde vara så uppjagad eller engegerad eller vad det var med mig. En sak jag kom att tänka på när jag låg där i mörkret och vred mig. Det var hur tidigt jag börjat intressera mig för pedagogik och att intresset faktiskt funnits hos mig sen jag var ett litet barn. Det första jag kom att tänka på var hur jag när jag började i skolan kom hem från skolan och lärde min syster allt jag lärt mig i skolan. Vi lekte jämt skola där ett tag, ibland var hennes kompisar med. Jag lärde dem läsa, räkna och vi hade bilduppgifter och de fick hitta på berättelser och göra temaarbeten om olika planeter (? minns inte riktigt). När vi lekte skola hade de hitte-på-namn. Men att jag  redan då hade en plan med det vi gjorde och att jag tänkte efter hur och vad de skulle lära sig. Allt som oftast var det rena kopior av de lektioner jag själv haft. Fast skillnaden var att när jag var i skolan själv var jag en tyst mus i ett hörn som inte gjorde väsen av mig det minsta, men när jag kom domderade jag och bestämde och visste precis hur det skulle vara.

Egentligen började nog det där ännu tidigare. (Allt det här är förstås ur min synvinkel, mamma, du kanske inte alls har uppfattat min uppväxt på det här sättet?) Jag tänker när jag var riktigt liten, innan ens lillasyster kunde gå och prata (skiljer bara 16 månader mellan oss) väntade jag på henne och ville lära henne allt jag kunde.

I 14-16 årsåldern var jag stammis på ridskolan och var med i Ungdomssektionen som en av de ledande rollerna. Där drog jag igång flera teorikurser med både barn och vuxna. Jag kommer ihåg att jag verkligen planerade lektionerna noggrannt och att jag faktiskt gjorde väldigt smarta reflektioner. Jag lade märke till vilka barn som tog mer plats i gruppen, vilka som var lite tystare och vem som behövde mer stöd. Barnen jag undervisade var ju mellan 7-10 år, vissa hade ju inte lärt sig läsa och skriva. Många uppgifter jag gav dem, stenciler, att fylla i, var ju kanske för svåra. Men jag tror ändå att de lärde sig en hel del och att de hade roligt och blev en bra grupp tillsammans. De här kursdeltagarna är ju 18-20 år nu helt plötsligt och vuxna - och fortfarande kompisar. Det känns lite häftigt att jag var med och lärde dem grunderna om hästar och om att vara en bra kompis i stallet.

Snart slut på lunchpaus... Nu ska jag och A planera lite för mina uppgifter. Jag spånande massa igårkväll (och inatt!) och är lite inne på att göra ett tema med snö-vatten. Finns många enkla undersökningar och slutsatser att komma till och barnens inflytande kan verkligen utnyttjas för att styra projektet i någon spännande riktning.

VFU, dag 2, Måndag

Dagen spenderades på fritids eftersom barnen har sportlov från skolan. Jag hann med att bekanta mig med de flesta barnen. Skapa en del med kritor, pennor och sytråd. Var med i några barns lek som lekte skola, jag fick vara rektor i leken, som fick komma och styra upp när eleverna eller lärarna misskötte sig. Lekte lekar ute i snön med barnen. Hann också med att prata en del med A (min handledare).

Jag blev väldigt stressad på morgonen eftersom jag blev så sen. När jag väl kom dit var det ingen fara alls och jag kunde pusta ut. A och jag pratade lite på morgonen om hennes planering och om min uppgift, som vi ska prata lite mer om imorgon bestämde vi. Jag sa att jag gärna ville ta del av hennes planeringsarbete och lära mig mer om hur man kan tänka när man lägger upp plan för vad och hur man ska arbeta och varför. Det är verkligen något jag kan väldigt lite om, alltså planera. När jag tänker på det här som återkommer hela tiden: processen i fokus, och lyssna på barnen vad de intresseras av osv - hur fasen planerar man då? Jag menar nu när jag är ny och grön liksom, då vill jag gärna ha nästan som ett manus för vad jag ska säga och vad jag vill få med. Samtidigt brinner jag för att nappa på barnens idéer i stunden och låta deras engagemang genomsyra och styra verksamheten. Jag vill ju gärna vara en JA-sägare i alla lägen. Inte en som säger Nej av bara farten och blir tråkig och slö. Jag vill vara en pedagog som lyssnar på barnen och som låter mig bli en medupptäckare tillsammans med barnen.

Det kändes ett tag som det fanns lika många vuxna som barn där på fritids, eftersom det fanns en extraresurs (en praktikant från arbetsförmedlingen) plus massa ordinare och en vikarie. Men jag slog mig ner vid ett bord och började prata med några barn som satt och ritade. Det var roligt att se och höra hur mycket ritandet och berättandet utvecklades på bara en liten stund, ett litet samtal. En pojke som enbart ritade tornados, flera stycken efter varandra började rita hajar, krokodiler och hela landskap med massa detaljer när vi pratade om och utvecklande som en historia om det som ritades. Jag satt och pillade med en garnstump som låg på bordet och sydde några stygn på ett papper - det blev en hel bild. Och ett barn började samarbeta med mig och vi utvecklade den där bilden jättemycket - massa detaljer, det blev jättekul faktiskt. Jag såg att fler barn runtomkring inspirerades över den upptäckten att man kunde sy och rita och måla på samma bild, en kombination av olika skapandetekniker som gjorde bilden mer uttrycksfull.

Utomhus efter lunch blev det snöigt och blåsigt. Jag blev ensam ute med alla barnen tillsammans med vikarien och praktikanten. Några barn fick tråkigt och tyckte det var kallt. Jag tog tillfället i akt och drog igång lite lekar. Det blev jättekul. Vi började med Dunken, och körde sen Sillburken, Kurragömma och Skala-banan-datten som de tyckte var jättekul, de ville aldrig sluta leka den. Jag känner att min senaste personutveckling har stärkt min självuppfattning och mitt ledar-jag. Jag tar inte åt mig personligen när barn slänger ur sig dumma kommentarer eller retas, jag känner att jag kan ta sådana konflikter, i alla fall i mindra grupper. Dessutom känner jag mig inte konstig som springer runt och leker med barnen, istället för att stå och frysa och ha tråkigt. När jag har dragit igång lekarna kommer de kanske igång och leker sådana lekar på rasterna själva sen. Jag tyckte också det var roligt att jag kunde lyckas förklara hur lekarna var och att de tyckte det var roligt att leka ute i snön och röra på sig, fast de bara ville gå in och värma sig först.


A och jag satt och pratade en del också på slutet av dagen. Hon hade gjort matte-diagnoser och Jag kan- häften med några F-klassbarn som var på fritids. Hon frågade mig, om jag som läst matte på universitets-nivå kunde ge några kopplingar till alltså hur den här grundläggande matematiken, som taluppfattning, siffror och enkel addering och subtrahering kan kopplas till det där svåra som kommer långt senare. Jag kom till en insikt med mig själv. Fasen, jag kan ju inte matte ett skit egentligen. Det enda jag kan och har varit bra på hela tiden, det är att flytta siffror. Det var ju därför jag tappade självförtroendet fullständigt och bytte från svår matte (för högstadie/gymnasie) till yngre barn. För att jag förstod att jag har aldrig fattat vitsen med matte, alltså rent praktiskt förstått varför man räknar och vad det är bra till. Jag har varit bra på att flytta siffror. Lära mig hur man räknar ut en viss typ av tal och räkna på - har aldrig förstått mig på problemlösningen och verkligenhetsförankringen. Vilken jobbig insikt. Hur ska jag lära mig att lära ut grundläggande matematik för små barn? Tur att vi ska läsa matematik-didaktik senare i utbildningen! 

Oj, vad långt det blir... Jag får nog skriva mer imorgon!


Process eller produkt?

Sitter precis och läser en bok som heter Småbarns bild- och formskapande, skriven av Ann Granberg. Den handlar om hur man som pedagog arbetar med skapande med riktigt små barn (1-3 år). Hon framhåller att skapande kan ses i alla aktiviteter barn gör, hela aktiviteten är skapande, kreativ. I likhet med Vygotskij säger hon att all form av kreativitet är utvecklande. Det är processen som är det väsentliga, inte resultatet. Hon ger som exempel när barn bygger en koja, ofta är det just byggandet av kojan som är det lustfyllda. När kojan väl är färdigbyggd är den inte lika rolig längre. Andra exempel är byggandet av sandkakor eller byggandet med klossar eller leg8o, bygg, bygg, bygg och sen rasa alltihop och börja om igen. Det är ju också skapande, kreativ och utvecklande verksamhet som barnet använder för att bearbeta händelser och lära av sin omgivning. ”De kan lägga ner nästan hur mycket möda och energi som helst på att under stor koncentration bygga en sandborg på stranden. Strax därpå kan de utan saknad lämna det åt sitt öde för att istället kasta stenar i vattnet med samma entusiasm” (Granberg, s 15). Dessa exempel exemplifierar ju hur processen i sig är den viktiga för barnet, hur de gläds över sin fina produkt en kort stund för att sedan överge den.

I förskolan och skolan blir det alltför ofta en hets att göra något fint, att göra produkter som kan hängas upp och i konstnärligt syfte visa vad barnen kan och vad fint de kan göra om de får rätt hjälpmedel. Det är en mycket intressant diskussion som jag måste fundera mer på. Jag menar de tips och idéer vi fått med oss från våra lektioner i skapande handlar en hel del om att vi själva ska få prova på och lära oss olika tekniker. Men alltför stor del enligt min mening handlar om att göra fina saker – saker som ser snygga ut i slutprodukt. Vår bildlärare på Universitet framhöll själv vid vårt första lektionstillfälle hur viktig processen är. Men sedan har hon varit väldigt frånvarande under vårt skapande arbete. Hon har satt igång oss i början av passen och kommit tillbaka för att se resultaten, som hon sedan bedömer oss utifrån. Jag ställer mig nu kluven till hur jag ska ta mig an min VFU-uppgift. Jag vet att rent förståndsmässigt och listigt tänkt bör jag göra mina bilduppgifter efter några av B:s idéer, eftersom hon är en person som gärna bedömer utifrån en ganska subjektiv och personlig uppfattning (tyvärr!). Men samtidigt vill jag verkligen hitta knep och metoder att arbeta med skapande på ett sätt där man sätter processen i fokus, inte slutprodukten.

Just nu känner jag en förvirring inför detta, har jag någonsin sett ett lärarlett lektionspass med ett kunskapsmål, samtidigt som man sätter processen i fokus? Hur gör man det? Vad ger man barnen för uppgift? Vad blir det om man bara ger dem material? Jag menar, den gruppen jag kommer arbeta stod väldigt passiva inför sin maskuppgift. De såg sin lärares exempel-mask, fick sedan en mall att rita av och klippa efter, och stod sedan ganska frågande inför uppgiften att dekorera masken på valfritt sätt. I den uppgiften blev det ju produkten som blev den viktiga. Fröken gjorde ett stort rött äpple som alla barns maskar skulle limmas fast på och som sedan skulle sättas upp. Återkommer med denna diskussion!


VFU, dag 1

Idag tjuvstartade jag alltså min fem veckor långa VFU. Passade bra att ta en dag i förskott nu eftersom jag kommer vara ledig en dag framöver.

Jag gillar min handledares (A) lugn och hennes lugna mjuka röst. Hon skriker aldrig eller skäller eller använder ett visst barns namn tjatigt. Istället uppmuntrar hon de bra sakerna och antingen ignorerar dumheter, eller upprepar instruktionen lugnt och metodiskt. Händer det något större, så pratar hon med de inblandade barnen när det passar - så slipper hela gruppen få ut för någon annans dumheter. Hon sänker hellre rösten och viskar för att få barnens uppmärksamhet istället för att försöka överrösta dem, ett riktigt bra knep att använda som gör att de måste koncentrera sig och vara tysta själva för att höra.

Idag pratade de om och jobbade med en film de såg dagen innen. En film som hette något i stil med Masken och Äpplet och som handlade om vänskap. De pratade litegrann om hur en bra kompis ska vara. Att alla är olika men lika mycket värda. Barnen fick sedan med hjälp av en mall rita av och klippa ut en mask i färgat papper. De fick sedan använda sin fantasi och dekorera maskarna. Några ritade på sina, några valde att använda stämplar, några klippte ut former i annat färgat papper och klistrade på. De fick sedan göra en pratbubbla till sin mask, där de skulle skriva/få hjälp att skriva något som handlade om att-vara-en-bra-kompis. Barnen fick också rita i sina Guld-böcker något från filmen.

Reflektioner:
- Jag gillar verkligen A, hon har en genomtänkt och rättvis pedagogik. Ska bli spännande att fortsätta vara med henne och lära mig av hennes arbete med barnen.

- Jag funderar över det här med skapande. Är det processen eller det färdiga resultatet som är viktigast? Några kurskamrater tycker processen är viktigare än allt. I litteraturen står det om att man ska medvetandegöra processen för barnen, att de ska se själva hur de lär sig och utvecklas av det de gör. Min bildlärare på universitetet verkar tycka att slutprodukten är viktig, eftersom hon gärna visar oss tips på metoder/tekniker att skapa bilder som ser snygga ut i slutändan. "Barn vill göra fint, de blir glada om det de gjort är snyggt och ser ut som något". Frågan kom upp idag också när ett barn ville rita en ifyllningsbild, A tyckte att de ska öva att rita själva istället. Självklart håller jag med. Men man vet ju inte hur de gör på olika ställen. På min förra VFU sprang de och kopierade upp sådana ifyllningsbilder hela tiden. Det var en speciell situation idag också eftersom barnet som ville göra detta har någon form av diagnos och jag visste inte exakt hur jag skulle hantera det...

Didaktikseminarium

Idag hade vi ett didaktikseminarium. Som i min mening inte var vad jag kallar ett seminarium eftersom det inte ledde till speciellt många utvecklade eller utvecklande diskussioner, utan blev mer av fem gruppers redovisning, plus några korta kommentarer från läraren och de andra studenterna. Vi skulle i alla fall presentera hur vi skulle genomföra tre arbetspass à 1,5 timme med naturvetenskaplig koppling tillsammans med en F-klass (14 barn, 2 pedagoger).



Detta är vårt upplägg:

Förutsättningar
: Detta är en förskolegrupp i en mindre stad med närhet till skogen, dit man ofta brukar gå tillsammans med barnen. Skogsutflykter är något som återkommer varje vecka.

Målsättning: Att barnen ska få kunskap om vinterns fåglar i Sverige. Lära sig några begrepp ex. flyttfåglar, stannfåglar. Även en del kunskap om hur fåglarna anpassar sig till vintern. Vi vill tillsammans med barnen undersöka vilka fåglar som finns i vår närhet och locka dem till oss. Till vårt förfogande har vi tre arbetspass om 1,5 timme vardera.

Arbetspass 1: Väcka intresse och skogsutflykt
 
Vi börjar med att väcka intresset hos barnen genom att ha en samling där alla får säga vad de vet om fåglar, vad de gör på vintern, vad barnen tror, vad de äter, om de fryser osv. Detta för att skapa intresse och förförståelse hos barnen innan vi sätter igång. Även bra för att öppna upp för barnens egna funderingar och göra dem uppmärksamma på vad de vill undersöka, vad de vill veta om fåglar. Vi pedagoger kan även hjälpa barnen att utveckla detta genom att kanske ställa lite frågor som, hur kan du ta reda på det tror du? Om barnen undrar något behöver pedagogen inte bara ge det rätta svaret utan istället uppmuntra barnen att ta med sig den frågan och studera det nu när vi ska ut i skogen. Detta är även bra för att då får barnen även lite tips på vad de kan titta på när vi väl kommer till skogen, annars kan det bli så mycket att se. Innan vi går till skogen så får barnen även rita en varsin fågel så som de tror att den ser ut (detta följer vi sen upp senare för att barnen ska få se vad de har lärt sig). 

I skogen får barnen iaktta vilka fåglar de kan se och fundera på de funderingarna som de hade. När vi är i skogen kan vi passa på att även lyssna om vi hör några fåglar. Utifrån barnens intressen så lyfter vi upp dem frågorna som kommer och utforskar tillsammans med barnen. Vi pratar även lite om vilka fåglar som stannar, vilka som flyttar, varför en del flyttar och andra inte, vad äter fåglarna som stannar, hur hittar de mat osv. (pedagogerna har läst på lite innan). Här finns det gott om utrymme för barnens egna tankar och funderingar, även en bra start för nästa pass med fröautomat. I skogen gör vi även en lek för att illustrera hur stjärtmesarna håller värmen på natten. Barnen får ställa sig tätt i en grupp och se var det blir varmast respektive kallast och sen byta plats för att så gör stjärtmesarna. Barnen kommer förmodligen att upptäcka att det blir kallast att stå ytterst. Detta illustrerar på ett bra sätt hur stjärtmesarna klarar den kalla natten.

Vi avslutar detta pass med att säga att vi nästa gång ska tillverka fröautomater (visar samtidigt bilder som sätts upp i lokalerna) och berättar samtidigt att barnen får ta med eget material om de vill och att de kan börja fundera på hur de skulle vilja göra.

Arbetspass 2:
Tillverkning av fröautomat
Pedagogerna har tagit med olika material som barnen kan använda sig av när de gör sin fröautomat (barnen har även fått chans att ta med något hemifrån om de vill). Genom den tidigare lektionen så har pedagogerna snappat upp hur barnen tänker och haft möjlighet att anpassa materialet efter det. Det är viktigt att det finns tillräckligt med material och att barnen ges gått om tid att själva tänka ut hur de vill göra innan vi pedagoger hjälper till vid behov. Innan barnen sätter igång så diskuterar vi tillsammans i gruppen vad som är bra att tänka på vid tillverkningen t ex att den ska sväva i luften, att fåglarna inte ska sitta i maten, att fröna måste vara i någon behållare osv. Dessa gemensamma punkter skrivs upp på tavlan som kom-ihåg. Genom detta blir barnen delaktiga och får också vara med och ge sina tankar om vad de anser som viktigt med fröautomaten.

Alla barn får göra en egen fröautomat som barnet själv vill, denna får barnet sedan ta hem för att hänga upp och studera/iaktta vilka fåglar som kommer till fröautomaten. Pedagogerna gör samtidigt också fröautomater tillsammans med barnen som sedan kan hängas upp på skolan så att barnen även tillsammans kan iaktta vilka fåglar som kommer och äter. Pedagogerna ser till så att det finns tillgång till fågelböcker så att barnen får chans att slå upp de fåglar som de iakttar. Vi kan även uppmuntra barnen att berätta för varandra vad de har sett, om de sett någon ny fågel, om de har upptäckt att någon fågel har en speciell färg de inte sett tidigare osv. Detta för att barnen ska dela med sig av sina iakttagelser till varandra och tipsa varandra om vad man kan titta efter när man tittar på fåglarna. I samband med detta väcks kanske tankar om fåglar tycker om olika saker t ex frukter, macka osv. Då låter pedagogerna barnen undersöka detta genom att själva sätta ut, det de vill prova, vid fröautomaten.

Arbetspass 3: Knyta ihop, avsluta och skapa fågelplanscher
 
Tillverka plansch med olika fåglar. Prata om vad vi har sett/ kommit fram till under arbetets gång.

Pedagogerna lägger två jättestora papper på golvet som ska fyllas med olika fåglar, det ena ska fyllas med flyttfåglar och det andra med stannfåglar. Här kan barnen välja om de vill rita en fågel och klippa ut och klistra på eller om de vill klippa direkt ur bok/tidning och klistra på, detta för att även de barnen som inte vill rita ska kunna vara delaktiga, barnen får självklart göra både och. Förmodligen så inspirerar barnen varandra att göra båda sakerna, de skapar intresse hos varandra. Pedagogerna ser självklart till så att det finns tillräckligt med material till att rita och klippa ur. Om barnen inte vet om fågeln är stann- eller flyttfågel så tar vi tillsammans reda på detta genom t ex fågelbok, Internet, varandra. Vid varje fågel får barnen skriva vilken fågel det är. Alla fåglar är tillåtna även barnens egna fåglar, ”fantasifåglar” som de själva kanske har ett namn på, vi har inga begränsningar för att barnens kreativitet är det som är det viktigaste och att det är en lustfylld uppgift. Planscherna sätts sen upp på väggen så att barnen kan se dem.

Avslutar passet med att dela upp barnen i två grupper, med en pedagog i varje. I grupperna får barnen berätta vad de har sett, vad de har lärt sig, om fröautomaterna och liknande. Detta ger barnen möjlighet att lära av varandras olika iakttagelser eftersom barnen kan ha uppmärksammat/sett olika saker. De lär av varandra och de lär sig också själva genom att berätta för andra. Barnen får även se sina fåglar ifrån första passet för att själva se om det är något mer de skulle rita om de gjorde en idag efter att de har lärt sig om fåglar och iakttagit dem.

Detta är ett arbete som vi anser kommer att fortgå även om dessa tre tillfällen är slut eftersom intresset för fåglar förmodligen har väckts hos barnen. Detta är en bra början som vi sedan kan utveckla och undersöka vidare. Detta är alltså inte ett direkt slut, det är bara början på ett spännande arbete tillsammans med barnen.


Vår presentation gick bra. Jag känner mig nöjd med våra tre pass, tycker de skulle kunna vara rimliga och skulle kunna fungera i verkligheten. Tidsåtgången kan vara större, men oftast är man inte så begränsad av tiden i F-klass eller förskola. Frågan är om det kan vara för stort projekt, för svårt. Svårt att få dem intresserade. Jag tittade själv ute förut och såg inga fåglar. Hörde lite kvitter - men skulle omöjligt kunna artbestämma kvittret. Är det viktigt att lära sig arter egentligen?

En fråga som kom upp på seminariet var om alla barn skulle göra en egen matare. Detta diskuterade vi i gruppen innan också och såg för- och nackdelar med båda grejerna. Om vi bestämde att vi bara skulle göra en eller två gemensamma matare på skolan, finns det risk att alla inte blir delaktiga och får sina idéer presenterade. Nackdelen med att alla gör en egen kan vara att några kanske bor i lägenhet och inte har möjlighet att hänga upp sin hemma, alternativt att föräldrarna inte vill/har lust att engagera sig och bry sig om allt skräp barnen drar hem. Fast i den punkten tycker jag inte man ska backa - för det är viktigt att knyta familjerna till skolan och göra en bro mellan. Att engagera föräldrarna är ju viktigt.

Flera av de andra grupperna presenterade också upplägg som var inspirerande och spännande. Bland annat om spindlar, myror och tema - vinter och snö.

Barn möter naturvetenskapen

Sammanfattning av föreläsningen "Barn möter naturvetenskapen". Föreläsare Bodil Sundberg. Örebro Universitet. 2011-02-10

Förskolans läroplan (Lpfö98) har reviderads 2010. Det som har förtydligats är ledaruppdraget och lärandemålen.

Röster om förändringarna: "mer ansvar kanske höjer yrkets status", "barn tycker om att lära sig, de kommer ha kul", "det kommer bli som i skolan, tidspress!", "det kommer ta död på barnens nyfikenhet"

Hur tänker vi nytt? Utan att hälla ut barnen med badbattnet?

Det finns en hel del traditioner och uppfattningar om förskollärarens-, barnets roller, om undervisning och lärande. Och naturvetenskap - vad är det?

Traditionellt sett finns det två syner på barn - som skiljer sig ganska mycket åt i förskolan och skolan.

1. Barnet som natur: synen på barn i förskolan. Upplysningens idé om frihetens potensialer. Fri lek och skapande. Allt finns i barnet och måste få frihet att uttryckas.

2. Barnet som kultur - och kunskapsåterskapare: synen på barn i skolan. Barnet ses mer som återskapare av samtiden - de ska bli samhällsmedborgare. Aktiviteter är länkade till ämneskunskaper, tydliggör vad och hur, rätt och fel. Tydlig framtidsinriktning - måste läsa, räkna för att förstå samhället. Läraren har auktoritet och kontroll, barnen är passiva och förväntas göra vad de måste. Tidsfaktorn styr val av innehåll och kvalitét. Barnet lotsas fram till rätta svar.

Hur hittar man en övergång mellan dessa två skilda synsätt?

Barnet som kultur - och kunskapsskapare kan vara en möjlig plattform.

- ett sammanfogande förhållningssätt till barn, lärande och kunskap
- se barnen som kompetenta och nyfikna
- se pedagogen som ömsom medresenär, ömsom vägledare/handledare
- tre idétraditioner arbetas samman till en helhet (klassiska bildningsbegreppet- en bildad människa kan tänka själv, progressivismen - "learning by doing", dialogfilosofin - kommunikation, socialt lärande)



Hur tänker vi nytt kring naturvetenskapen?

Matten och svenskan börjar få en mer naturlig plats i fsk-verksamheten. Men naturvetenskapen har långt kvar. Vad handlar naturvetenskapen om egentligen? Naturvetenskapens öde på högstadiet/gymnasiet är dömt att misslyckas, allt färre elever intresserar sig för det. Allt färre studenter vill läsa naturvetenskap på universitet/högskolor. Se istället naturvetenskap som ett sätt att förstå omvärlden.



Istället för att bara ta på sig gummistövlarna och gå ut i skogen - och tro att en utflykt i sig är naturvetenskap - som förskolan har en tendens att göra. Eller att bara sitta och hårdplugga gammal trygg faktakunskap - som högstadiet/gymnasiet tenderar att göra. Det måste bli en helhet. Gå gärna ut i naturen och utforska, upptäck och se verkligheten. Läs gärna i faktaböcker och hitta svar på frågor och öppna för nya frågeställningar. Men använd också hjärnan - tänk, kommunicera, vidareutveckla resonemang och ställ upp egna hypoteser och gör egna frågeställningar. Det behövs en helhet redan från början - och ett fortsatt heltäckande arbete. Fortsätt utnyttja naturen och exprimentera och testa. "Learning by doing" är modernt fortfarande.

Hur ska vi se på naturvetenskap? Inte som en hög med information som man kan beta av bit för bit, utan en aktivitet - ett sätt att förstå omvärlden.

Ett naturvetenskapligt sätt att arbeta. Naturvetenskaplig forskning med barn.

Observation --> Frågeställning --> Hypotes --> Förutsägelse --> Test

Observation: barn kan behöva hjälp med att se detaljer, likheter, olikheter, processer - hur händer saker, i vilken ordning. Även se mönster i sin egen process - vad som är relevant. Barn behöver hjälp med att följa upp observationen med produktiva frågor som stimulerar produktiv aktivitet (improduktiva frågor leder till "rätt eller fel"-tänket). Pedagogen behöver öva sig att ställa de rätta, produktiva frågorna. Handskas med det sociala klimatet och sortera bland barnens spontana frågor. Vilka frågor leder vidare till något? Blir en process - är produktiva? Exempel på produktiva frågeställningar kan vara: Har du sett...? Har du lagt märke till...? Hur många...? Hur lång...? Hur ofta...? Vilken är minst/tyngst/längst? Hur liknar de varandra?
Vad händer om...? Är en fråga som kan leda fram till en undersökning.
Se upp för varför tror du..? eller Hur...? - de frågorna kan bli för svåra och övermäktiga om barnen inte är redo.

Frågeställningar: t ex Vi har sett fler spindlar nära lövträd än nära barrträd

Hypotes: så hypotesen skulle kunna vara: Kan det vara så att spindlar föredrar att bo i lövträd?

Förutsägelse: Om spindlar föredrar att bo i lövträd ... försöksupplägget leder till ett Test


Pedagogens ansvar:

*
Planera - utgå från barnens intressen - men ta ansvar och inse vad som är genomförbart och vad som är lärande.

* Följ upp - utvärdera är jätteviktigt, för att lära sig själv, utvecklas - se lärprocesser och dela dem med barnen - se vad ni lärt er tillsammans.


Väldigt inspirerande föreläsning som gav mig nya tankar kring arbetet med barn. Jag tycker bilden ovan illustrerade väldigt bra hur en helhet kan skapas av gummistövlar, böcker och hjärna. Att förstå sin omvärld kan ju inte vara tråkigt eller jobbigt? Det måste gå att göra det roligt och intresseväckande!

Första intrycket

I fredags var jag och träffade min handledare första gången. Jag har en fem veckor lång VFU framför mig. Första intrycket av min handledare och skolan känns jättebra. Jag kommer vara i en F-klass med 20 barn. Vi pratade tider och förväntningar. Jag har några uppgifter jag ska genomföra under min VFU. I både bild och naturvetenskap ska jag göra en slags undersökning/inventerring av deras nuvarande undervisning, upplägg, material mm. Hur de arbetar och vilka didaktiska tankar som finns etc. I båda ämnena ska jag dessutom själv genomföra en uppgift. Med planering, upplägg, didaktik och allt vad det innebär. Jag känner mig mycket inspirerad och taggad att få testa vingarna och själva leda en grupp med barn genom en uppgift. Huvudsaken är att jag provar och lär mig, det viktigaste är inte att barnen får ut jättemycket av det - utan det är jag ska utvecklas som lärare. Barnen kommer säkert ha jättekul ändå.

Min första vecka kommer klassen ha sportlov, jag kommer då få vara med på fritids och träffa många av barnen redan då. Det blir en bra mjukstart på VFU:n. Lära känna lärarna, en del av eleverna och hinna planera tillsammans med min handledare hur jag kan genomföra mina uppgifter. Jag har redan nu en tanke om att testa några små bilduppgifter om det finns några fritidsbarn som är sugna.

Lev S Vygotskij

Sammanställning av föreläsning om Vygotskij. Föreläsare Barbro Bergfeldt, Örebro Universitet. 2011-02-04

Lev Semenovic Vygotskij levde 1896-1934 i Sovjetunionen. Han intresserade sig för sovjetisk psykologi, konst och litteratur. Arbetade tidigt med utvecklingstörda, senare med inlärning och det mänskliga tänkandet.

Vygotskijs huvuvtema var - alla människor, även det lilla barnet, är kreativa - kreativitet är utvecklande. Hans idé var att mänskligt beteende bygger på två olika händelser. Kreativitet - en mänsklig aktivitet som skapar något nytt och reproduktion - upprepande av ett tidigare skapat handlingsmönster.

Vygotskij förklarade fyra olika samband mellan fantasi och verklighet:

1. Verkligheten byggs av tidigare reella erfarenheter - minnen. T ex religion, mystik, sagor, sådant vi hört. Ny kombination av tankar, upplevelser som skapar något nytt - förvrängs eller kombineras. Fantasin grundar sig på verkligheten.

2. Lånad erfarenhet - andras erfarenheter eller anvisningar. Fantasin blir ett medel att vidga vårt medvetande - ömsesidigt beroende av fantasi och verklighet. Viktigt för vår utveckling. Erfarenheter stödjer sig på fantasin.

3. Emotionellt samband - intryck, tankar och bilder står i relation till den sinnestämning vi känner. Känslan inverkar på fantasin och tvärtom. Böcker, film, teater och konst är exempel på detta samband.

4. Fantasin blir verklighet - tekniska apparater, maskiner, verktyg (bilar, tåg, telefoner mm) - skapade av en fantasi. Ingen existerande förebild, praktiska samband med verkligheten, påverkan från omgivningen.

Pedagogisk slutsats: vikten av att vidga barnets erfarenheter - berätta, lyssna, se, uppleva. Ju mer de sett, hört, upplevt - ju större fantasi får de.

Den närmaste utvecklingszonen - Vygotskijs hjärtefråga
Gemensamt handlande - man lär tillsammans.
Utnyttja alla olika kunskaper, ta hjälp av varandra och lär av varandra. Varför skulle utantillkunskap vara viktigast? Minst lika värdefullt att kunna slå upp i en bok.

Barns konstnärliga utveckling kan beskrivas i fyra steg.

1. Huvudfotingar (ca 3-4 år) - ritar ur minnet, värdesätter de kroppsdelar som är viktigast.

2. Form och linjer (ca 5-6 år) - röntgenbilder, kläder utanpå kroppen som syns igenom.

3. Verklighetstroget avbildande (ca 10 år) - noggranna konturer, siluetter, mer verklighetstroget.

4. Perspektiv, ljus och skugga (ca 12-13 år) - kommer inte av sig självt, brytpunkt i puberteten, slutar annars rita om de inte kommer in i detta steg.


Att lära sig att se - att komma förbi sista steget
-bra bildundervisning
-utveckla sitt skapande
-lära sig att måla
-kan - kan inte - finns inte - man behöver alltid träna
-när man inte vet hur man ska göra - lära sig tekniker
-eget sätt - att lära sig tekniker kan göra att man hittar egna, personliga uttryck i skapandet.

Barnets konstnärliga utveckling - frihet - hitta glädje i det man gör, låt barnens intressen styra val av aktiviteter, speciell begåvning - låt dem utvecklas!

Miljön/Uterummet
- det som finns i böcker finns överallt
- mer jämlikhet i det fria - roller förändras - man kommer varandra närmare - lär känna varandra och lär av varandra
- stimulerande lärandemiljö - t ex barnanpassad höjd på fönster, bänkar mm


Sikta högt!
Vad vill jag? Hur ska jag ta mig dit? Vem vill jag ha med mig? Vad har jag med mig i min ryggsäck?

Lästips: Vygotskij i praktiken, Leif Strandberg och Fantasi och kreativitet i barndomen, Lev S Vygotskij



En bra föreläsning som i grova drag gav en bild av Vygotskijs tankar kring kreativitet och fantasi. Det svåraste tycker jag är att förstå skillnaden på de fyra sambanden mellan fantasi och verklighet. Bergreppen känns luddiga och svåra att sätta under samma rubrik. Jag blir inte klok på dem...

RSS 2.0