Pedagogiska reflektionshörnan

Vilka fina bilder det blev!!!

Och det där med att trolla med färgerna och göra en färg man inte har är jättespännande. Jag brukar ibland göra en stor sak av "att hur många färger har jag här" och sätta fram en röd och en blå puck. Och så pratar vi om att det är två färger och att de heter röd och blå. Det är inte säkert att barnen vet. Och så "hokus-pokus" så blandar jag en lila. "Titta! Det fanns en till!" "Tror ni vi kan trolla fram en till?" Och så får vi en blåröd och rödblå. Och så långt skulle ju kunna räcka med förskolebarn. Men hur går man vidare med större barn? Kan man intressera dem för att blanda ett visst antal droppar? Vad blir det om man tar 3 röda och en blå? 10 röda och 1 blå?
Och om det blir oändligt många färgprover, kanske man kan sortera dem. Vilka ska vara i den röda högen och vilka ska vara i den blå? Finns det någon färgblandning som vare sig är röd eller blå? Om de är med så långt, så kan man nog släppa dem att experimentera hej vilt. Och kul om man kan få dem att lägga utklippta bitar så det går från rött till blått nästan omärkligt. Kan du inte prova om du kan få dem till det? Jag brukar markera att här borta ska det rödaste vara och här borta ska det blåaste vara, sen lägger man två färgprover bredvid varandra och funderar på vilken som är blåast och vilken som är rödast. På det sättet tror jag barnen kan börja lära sig att se att det finns många röda kulörer och många blå.Hmmm, det där ska jag nog själv göra med treorna...

Och städa? Ja, de måste ju lära sig att ta ansvar, men städa det kan de inte. Något ska de ordna med innan de går tycker jag. Och jag har alltid jättesvårt att bryta skapandet och tvinga dem städa. Jag städar oftast själv. Kanske viktigare att visa kamrater och verktyg och material hänsyn
och respekt? För att inte tala om "konstverket" man gjort.

---

Glad i hågen efter att ha läst mammas kommentar på lunchrasten gick jag tillbaka och tänkte testa den här färgblandningsidéen om några var intresserade. Några hakade på, bland annat den tjejen som började blanda så mycket igår och jag tänkte att det var ett listigt drag för att få fram samma skaparglädje och upptäcklust idag också. Det blev snopet nog inte alls som jag tänkt mig. Kanske lyckades jag inte entusiamera dem tillräckligt eller så var de bara inte sugna på att göra just den uppgiften. Jag började precis som mamma tipsade om att ta fram röd och blå. Frågade hur många och vilka färger vi hade. Två stycken, blå och röd. Det var de med på. Det var coolt att det kunde bli lila också, men sen tappade jag dem. Att hålla på och göra olika nyanser av lila, blanda rött och blått blev inte så kul tydligen. Ett annat barn slängde fram en låda med stämplar och så började de göra det istället.











Men jag tror mycket på att låta barnens egen fantasi och upptäckarlust styra. Men jag känner att jag nog är ganska extrem i min åsikt om att inte hindra barnen så mycket. De andra fritidspedagogerna blir väldigt trötta, arga och uppgivna när barnen använder material på "fel" sätt eller "leker" med material. Jag undrar bara varför man inte kan få tillåtas leka att pärlor är diamanter i en skattletar-lek eller varför man inte kan få sitta och rita eller sy under bordet i sin koja? Är det så himla dåligt att låta barnen utveckla sin fantasi och vara kreativa hela dagen?

Satt och tänkte på det under frukosten när några av barnen flamsar och tramsar, säga knäppa saker och retas i en salig blandning. Mycket av det som kommer ut är ju väldigt fantasifullt. De barnen som pratar mycket, vitt och brett och tar plats på ibland störande sätt, de är nog ofta barn som har stor fantasi.

Här är en ödla och en nyckelpiga av pärlor, kul att hitta nya och flera sätt att använda vanliga pärlor. Längst ner är mönster till en pärlspindel som jag ritade åt ett barn.

Idag har vi haft en utflykt på förmiddagen. Var vid isbanan och åkte skridskor med alla barnen. Alla vuxna åkte också skridskor, vilket var kul, eftersom jag tror det gör det roligare för barnen. Förutom att de kan få peppning och tips av oss vuxna, kan de också lära sig inse att alla är olika duktiga. Man tävlar inte mot någon när man åker, man åker för att det är kul och kan leka och prata och umgås tillsammans. Som väntat fick några ont i fötterna (kommer ihåg när man var liten, blev alltid kallt och trångt i skridskorna på sådana där utflykter), men det fanns massa roliga snödrivor omkring att leka i, i vanliga sköna skor.

A och jag hann sitta och prata länge. Jag tycker det var ett givande samtal, vi kom in på massa olika ämnen och diskussioner. Jag känner mig inte dum som frågar massa frågor. Jag vill ju veta hur hon ser på massa saker och sen kunna bilda mig en egen uppfattning. Vi planerade in när jag ska göra mina lektionspass med eleverna. Vi bestämde att de skulle få arbeta i sina arbetsgrupper om fem och fem (fyra grupper). Jag kommer ta en grupp i taget och under första passet göra liknande upplägg med alla grupperna. Det kan nog vara väldigt kul och lärorikt att prova med smågrupper till att börja med och att ha samma upplägg med flera olika grupper – det kan nog bli väldigt olika resultat. Tanken är att vi ska prata om vintern och snön, och sedan har jag lite olika planer och idéer på hur det kan utvecklas. Jag kommer inkludera både naturvetenskapliga undersökningar och skapandet. Berättar mer om min planering en annan dag. Är så himla trött efter att ha sovit så lite inatt och näsan är helt igentäppt så jag knappt kan prata och andas.

Dagen spenderades på fritids eftersom barnen har sportlov från skolan. Jag hann med att bekanta mig med de flesta barnen. Skapa en del med kritor, pennor och sytråd. Var med i några barns lek som lekte skola, jag fick vara rektor i leken, som fick komma och styra upp när eleverna eller lärarna misskötte sig. Lekte lekar ute i snön med barnen. Hann också med att prata en del med A (min handledare).

Jag blev väldigt stressad på morgonen eftersom jag blev så sen. När jag väl kom dit var det ingen fara alls och jag kunde pusta ut. A och jag pratade lite på morgonen om hennes planering och om min uppgift, som vi ska prata lite mer om imorgon bestämde vi. Jag sa att jag gärna ville ta del av hennes planeringsarbete och lära mig mer om hur man kan tänka när man lägger upp plan för vad och hur man ska arbeta och varför. Det är verkligen något jag kan väldigt lite om, alltså planera. När jag tänker på det här som återkommer hela tiden: processen i fokus, och lyssna på barnen vad de intresseras av osv - hur fasen planerar man då? Jag menar nu när jag är ny och grön liksom, då vill jag gärna ha nästan som ett manus för vad jag ska säga och vad jag vill få med. Samtidigt brinner jag för att nappa på barnens idéer i stunden och låta deras engagemang genomsyra och styra verksamheten. Jag vill ju gärna vara en JA-sägare i alla lägen. Inte en som säger Nej av bara farten och blir tråkig och slö. Jag vill vara en pedagog som lyssnar på barnen och som låter mig bli en medupptäckare tillsammans med barnen.

Det kändes ett tag som det fanns lika många vuxna som barn där på fritids, eftersom det fanns en extraresurs (en praktikant från arbetsförmedlingen) plus massa ordinare och en vikarie. Men jag slog mig ner vid ett bord och började prata med några barn som satt och ritade. Det var roligt att se och höra hur mycket ritandet och berättandet utvecklades på bara en liten stund, ett litet samtal. En pojke som enbart ritade tornados, flera stycken efter varandra började rita hajar, krokodiler och hela landskap med massa detaljer när vi pratade om och utvecklande som en historia om det som ritades. Jag satt och pillade med en garnstump som låg på bordet och sydde några stygn på ett papper - det blev en hel bild. Och ett barn började samarbeta med mig och vi utvecklade den där bilden jättemycket - massa detaljer, det blev jättekul faktiskt. Jag såg att fler barn runtomkring inspirerades över den upptäckten att man kunde sy och rita och måla på samma bild, en kombination av olika skapandetekniker som gjorde bilden mer uttrycksfull.

Utomhus efter lunch blev det snöigt och blåsigt. Jag blev ensam ute med alla barnen tillsammans med vikarien och praktikanten. Några barn fick tråkigt och tyckte det var kallt. Jag tog tillfället i akt och drog igång lite lekar. Det blev jättekul. Vi började med Dunken, och körde sen Sillburken, Kurragömma och Skala-banan-datten som de tyckte var jättekul, de ville aldrig sluta leka den. Jag känner att min senaste personutveckling har stärkt min självuppfattning och mitt ledar-jag. Jag tar inte åt mig personligen när barn slänger ur sig dumma kommentarer eller retas, jag känner att jag kan ta sådana konflikter, i alla fall i mindra grupper. Dessutom känner jag mig inte konstig som springer runt och leker med barnen, istället för att stå och frysa och ha tråkigt. När jag har dragit igång lekarna kommer de kanske igång och leker sådana lekar på rasterna själva sen. Jag tyckte också det var roligt att jag kunde lyckas förklara hur lekarna var och att de tyckte det var roligt att leka ute i snön och röra på sig, fast de bara ville gå in och värma sig först.


A och jag satt och pratade en del också på slutet av dagen. Hon hade gjort matte-diagnoser och Jag kan- häften med några F-klassbarn som var på fritids. Hon frågade mig, om jag som läst matte på universitets-nivå kunde ge några kopplingar till alltså hur den här grundläggande matematiken, som taluppfattning, siffror och enkel addering och subtrahering kan kopplas till det där svåra som kommer långt senare. Jag kom till en insikt med mig själv. Fasen, jag kan ju inte matte ett skit egentligen. Det enda jag kan och har varit bra på hela tiden, det är att flytta siffror. Det var ju därför jag tappade självförtroendet fullständigt och bytte från svår matte (för högstadie/gymnasie) till yngre barn. För att jag förstod att jag har aldrig fattat vitsen med matte, alltså rent praktiskt förstått varför man räknar och vad det är bra till. Jag har varit bra på att flytta siffror. Lära mig hur man räknar ut en viss typ av tal och räkna på - har aldrig förstått mig på problemlösningen och verkligenhetsförankringen. Vilken jobbig insikt. Hur ska jag lära mig att lära ut grundläggande matematik för små barn? Tur att vi ska läsa matematik-didaktik senare i utbildningen! 

Oj, vad långt det blir... Jag får nog skriva mer imorgon!

Sitter precis och läser en bok som heter Småbarns bild- och formskapande, skriven av Ann Granberg. Den handlar om hur man som pedagog arbetar med skapande med riktigt små barn (1-3 år). Hon framhåller att skapande kan ses i alla aktiviteter barn gör, hela aktiviteten är skapande, kreativ. I likhet med Vygotskij säger hon att all form av kreativitet är utvecklande. Det är processen som är det väsentliga, inte resultatet. Hon ger som exempel när barn bygger en koja, ofta är det just byggandet av kojan som är det lustfyllda. När kojan väl är färdigbyggd är den inte lika rolig längre. Andra exempel är byggandet av sandkakor eller byggandet med klossar eller leg8o, bygg, bygg, bygg och sen rasa alltihop och börja om igen. Det är ju också skapande, kreativ och utvecklande verksamhet som barnet använder för att bearbeta händelser och lära av sin omgivning. ”De kan lägga ner nästan hur mycket möda och energi som helst på att under stor koncentration bygga en sandborg på stranden. Strax därpå kan de utan saknad lämna det åt sitt öde för att istället kasta stenar i vattnet med samma entusiasm” (Granberg, s 15). Dessa exempel exemplifierar ju hur processen i sig är den viktiga för barnet, hur de gläds över sin fina produkt en kort stund för att sedan överge den.

I förskolan och skolan blir det alltför ofta en hets att göra något fint, att göra produkter som kan hängas upp och i konstnärligt syfte visa vad barnen kan och vad fint de kan göra om de får rätt hjälpmedel. Det är en mycket intressant diskussion som jag måste fundera mer på. Jag menar de tips och idéer vi fått med oss från våra lektioner i skapande handlar en hel del om att vi själva ska få prova på och lära oss olika tekniker. Men alltför stor del enligt min mening handlar om att göra fina saker – saker som ser snygga ut i slutprodukt. Vår bildlärare på Universitet framhöll själv vid vårt första lektionstillfälle hur viktig processen är. Men sedan har hon varit väldigt frånvarande under vårt skapande arbete. Hon har satt igång oss i början av passen och kommit tillbaka för att se resultaten, som hon sedan bedömer oss utifrån. Jag ställer mig nu kluven till hur jag ska ta mig an min VFU-uppgift. Jag vet att rent förståndsmässigt och listigt tänkt bör jag göra mina bilduppgifter efter några av B:s idéer, eftersom hon är en person som gärna bedömer utifrån en ganska subjektiv och personlig uppfattning (tyvärr!). Men samtidigt vill jag verkligen hitta knep och metoder att arbeta med skapande på ett sätt där man sätter processen i fokus, inte slutprodukten.

Just nu känner jag en förvirring inför detta, har jag någonsin sett ett lärarlett lektionspass med ett kunskapsmål, samtidigt som man sätter processen i fokus? Hur gör man det? Vad ger man barnen för uppgift? Vad blir det om man bara ger dem material? Jag menar, den gruppen jag kommer arbeta stod väldigt passiva inför sin maskuppgift. De såg sin lärares exempel-mask, fick sedan en mall att rita av och klippa efter, och stod sedan ganska frågande inför uppgiften att dekorera masken på valfritt sätt. I den uppgiften blev det ju produkten som blev den viktiga. Fröken gjorde ett stort rött äpple som alla barns maskar skulle limmas fast på och som sedan skulle sättas upp. Återkommer med denna diskussion!